Jag startade min tripp i Mississippi. Där skulle jag bla uppträda på Hard Rock Casino i Biloxi som ligger längst ner vid kusten. Riktigt vackert.
Eventet var Mississippi Grammy Show och det var jag, Cassandra Wilson, Mac McAnally, The Williams Brothers och några fler grammisvinnare som skulle uppträda.
Med mig från Sverige hade jag tre härliga dansare.

De första dagarna bestod av rep, intervjuer, poolbad och mera rep.
Orkestern… yeah säger jag bara. Det var ett fantastiskt 19-manna band bestående av stråk, blås å hela biddevitten.

Det kändes fantastiskt att musicera tillsammans med dem. Riktigt häftigt.
Det svängde nå så in i bängen!

I vanlig ordning invigde guvernören hela kalaset.
När han såg mig sa han: BeeeAtriss!! I am so glad that you are back to honor our State with your presence!! How is Caarrrl Bildt?
Oh, Sänk jo! Ajm gläd to bi her. Carl? He is fine… I guess..I think. Haven’t talked to him in a while… host.

Framträdandet gick mycket bra. Sången och dansen satt där den skulle och alla var glada å nöjda.
Och jag med!

Sen, härlig efterfest i sann glitter, glam och röda mattan-anda.

Efter efterfesten drog jag med mig Sandra (min hålla-reda-på-mig-å-ser-till-att-jag-kommer-i-tid-å-så-tjej) på ultra-amerikanska Waffle House. Yeah baby, ett riktig efterefterfesten-plejs.
Onyttigt och gott. Där satt vi i glitter-stass och allmänt bara stack ut. Gött mos.

Sen var det dax att åka upp till Jackson för fler spelningar.
Slutsålt blev det (hurra) och det gick mycket bra.

Den extra lilla twangen på denna tripp var att jag även flög över till Nashville för att skriva med lite olika låtskrivare. Dit åkte jag på egen hand och eget bevåg. Lite nervöst faktiskt.
Fixade hotell, hyrbil med gps åsså var det bara att tuta och köra.
Tänk om jag kommer känna mig helt lonely i stan och sitta å gråta ensam på nån schleten karaoke country-bar?
Så blev det inte som tur var.

Redan första dagen blev jag överöst av trevliga människor som ville visa mig stan och alla coola ställen.
Å vips så hade man tio nya vänner . Hurra.

Under veckan så träffade och skrev jag med ett gäng duktiga låtskrivare (detta hade jag bokat innan från sverige).
En snubbe hade skrivit låtar bla till Dolly Parton, Dixie chicks, Shanya Twain osv.
Då e man inte så kaxig när han ba: Well, do you have any good song ideas?
Harkel… Jäs, whåt do jo sink abaot dis? Traaala la la la la osv… Men de gillade mina idéer och vi fick ihop ett gäng låtar.

De e kul när man övervinner sina rädslor och går utanför sin lilla trygghetszon.
Jag försökte tänka att what the heck, varför skulle jag va så mycket sämre än dom? Kör på nu Bea!

Jaha, det var det. Nashville alltså.
Då var det bara New York kvar på schemat. Tjo hoo!
Där anslöt hela familjen Robertsson och tillsammans gjorde vi stan osäker. Typ .

Nu hemma. Inte så pjåkigt det heller, men inte lika spännande kanske.
Men som mamma brukar säga: Man kan inte ha kul jämt! (Nähä, vafför inte då? Bad attitude mom. Älskar dig ändå!).

Nu vill jag passa på att önska er alla en SKÖÖÖÖÖN sommar!
Hoppas vi ses där ute i solen.
Kram hela dan!

Ikväll spelar vi i en kyrka i Kalmar. En riktig urtyppisk gammal pingstkyrka. Doften, tapeterna med maskrosor på i pastorsexpeditionen, vykorten med ett lamm på för 1 krona styck, den speciella typ gröna färgen i toan, kaffekopparna med brun rand runt, dopgraven med plastpalmer vid sidan osv, osv.  Precis en sådan kyrka jag själv vuxit upp i.
Det vilar en skön, trygg och varm atmosfär här.

Jag är en sådan person som inte kan slänga saker och som vill att allt ska vara som det alltid varit.
Stofilvarning jag vet.
När jag hälsade på hemma i min gamla kyrka och såg att de både bytt porslinet och målat toan i vitt och tagit bort Damernas-skylten (den var formad som en tjusig kvinna från 40-talet. Skylten VAR från 40-talet) blev jag faktiskt lite små-besviken,  medans mamms å papps var så himla nöjda över det nya och fräscha.
Well…Man har lixom så många goa minnen därifrån och vill att det ska sitta kvar i väggarna när man kommer.
Det får väl sitta kvar i hjärtat ist antar jag

Nu verkar det vara dags för sound check. Kanske ska ställa in notstället i rätt höjd. Puh, ingen rast ingen ro!

Hej å hå!

Har ingen energi att vara musikproduktiv heller.  Kunde ju ta å skriva en låt eller nåt.. men nja.
Måste bli frisk till helgen också då jag åter ska ner till Herrljunga och julshowa på ranchen med gruppen Grass Roots. 
Och då blir det verkligen sjunga av. Så rösten måste vila idag.
Så jag pömsar på bara helt enkelt. Själv.
Jag är verkligen inte så bra på att vara själv hemma… Alltså jag tycker helt enkelt inte det är nå kul.
Faktiskt riktigt tråkigt. Jag blir rastlös.
Hedde på TV:n ett tag. Men jag känner mig så onyttig när jag ser på TV mitt på dagen. De e kvällsgöra.

Det kan kanske vara skönt att vara ensam om man har riktigt mycket att göra och bara en timme eller så… men inte en hel dag!
En viss person tycker det är nyttigt för mig. Att ha en dag hemma själv. Jahaja. Tråkigt i alla fall.

Kanske kan börja fnula med julkorten! De e kul . Har lite som sport att varje år höja julkortsavanceringsnivån.
Förra året skickade jag dessa:

Med texten ”I väntan på julskinkan…” Ha, ha!
Ja vad ska man göra i år för att bräcka det?? Kanske höjde jag julkortsavanceringsnivån lite väl mycket där…

Fnys! Var tog respekten för människor vägen? Vilka tror dom att dom är? Den där Gordon-typen tex.
Såg precis ett klipp från TV-serien ”Elake kocken”..  Säg mig detta, VARFÖR är han så himla arg och elak hela tiden? Tönt säger jag. Folk blir ju ledsna. Är det kul?
Nej. Hellre ser jag på ”Go’ kväll” än på nån sur-bula som säger saker som ”I wouldn’t even give this food that you’ve made to my pig!!”. Nähä. Va bra att du gör så underbar mat så du kan trycka ner flick-stackaren i TV. Hoppas du sover gott om nätterna. Not.

Efterlyses: Julanda!

Hur som helst. Den snälla busschauffören hedde (Hedde. Norrländska för satte på. He, hedde, hett) på en film.
En romantisk komedi. Bra tänkte jag. Nu blir jag lixom ”tvingad” att se en romantisk komedi igen utan att jag själv behöver välja.
”Flickvänner från förr” hette den. En typisk titel i genren med Matthew Mcconaughey i spetsen.
Döm om min förvåning! Den var inte så pjåkig alltså… Kom på mig själv att skratta högt vid några tillfällen (kan kännas pinsamt när man sitter i en dödstyst buss och det är bara typ jag och tjejen bredvid som tittar. Med ljudet i hörlurar…) och vid slutet så tror jag minsann att det var en liiiiten tår som föll. Det är väl ett ganska gott betyg?
Så, jakten på en bra romantisk komedi är över! Puh. Nu ska jag bara övertyga Sebastian om det också. Kan bli svårare…

Förband var Ole Börud (www.myspace.com/oleborud) och min härlige vän Samuel Ljungbladh (www.samuelljungblahd.com).
Ole är en ny favvo! Inte direkt country men helt klart as-bra. Svängigt, souligt med små stänk av rock och en jättebra röst. BRA låtar!
Kolla in honom! Hörde att han innan var med i ett döds-metall band. Alltså ett riktigt WÖÖÖBRÖÖÖLHÖÖÖ-band med svart skinnkjol, långt svart hår och svarta långa naglar. En lite scary typ alltså (okej, det där med långa naglar var en liten Bea-utfyllnad förresten. Vet inte om han hade långa naglar. Men svarta lär dom ha varit i alla fall!).
Och med den vetskapen gör det honom ännu mer musikaliskt intressant på nåt vis. Nu hade han baseballkeps, skjorta och slips.
Ja, jag var impad i alla fall.

Samuel äntrade scenen med frälsningsarménkostym! Ha, ha.
Han var också jättebra! Som en glad studsboll bjöd han på en grym show. Med sin underbara röst och utstråling är det svårt att inte älska honom.
Han fick också den stora äran att komma upp på scen tillsammans med Kirk och sjunga en Kirk-favourit. Det gjorde han med bravur!

Här ett litet klipp med Kirk Franklin. En låt som jag tror de flesta känner till

Tanken var god. Sebastian lät mig välja film eftersom jag var nyopererad och små-ynklig.

-Du fååår välja en romantisk komedi.
Åh! E det sant? Hurra! Vad ska jag välja? Nu får det inte bli fel. Förra gången jag valde film, en romantisk komedi så blev det ett riktigt bottennapp. Den handlade om nån nippertippig tjej runt 25, singel, bosatt i new york som jobbar på nån flashig tjejtidning och som bara äääälskar skor och dyra handväskor. Snark.
Det måste finnas en miljard filmer med samma tema. Och alla med den där pigga plingetiplong-musiken i början av filmen där hon springer, lite sen, med en starbucks coffe i handen.

Den här gången skulle jag minsann bevisa att det faktiskt finns bra filmer genren!
Hm.. Sex and the city – sett, Marley & jag – kanske, The wressler – fel genre, The accidential husband… Ja den kanske det får bli.

Fattar inte varför titeln inte gjorde mig misstänksam… Hur som helst. Det var bra skådisar Uma Thurman och Colin Firth, så det fick avgöra saken.

Redan en minut in i filmen förstod jag att detta skulle bli en tråk-chock.
Jag är ganska bra på att förutsäga filmer. Vi brukar alltid tävla om vem som kan berätta vem mördaren är så tidigt in i filmen som möjligt. Jag leder stort.
Denna film kunde jag förutsäga varenda liten scen!
Hur hon skulle snubbla, bli arg på nån snubbe som var en störig men stilig brandman och sen bli kär i honom för att sen göra slut med sin nuvarande tråkiga, rika fästman vid altaret.
Ja allting var ”jättetossigt” som Seb sa med ett uns ironi i rösten…
Slutscenen hade hon en bulle i ugnen och dom var SÅ glada och SÅ kära.
Ja, ni hör ju.
Se den, NOT!

Nu förstår ni säkert att jag inte har så många romantiska komedi-chanser kvar..
Så jag behöver tips! Tips på bra, roliga, kärleksfulla, oförutsägbara, romantiska komedier.
Tack på förhand!

Idag har jag opererat bort en liten del av de ärren.  Det är ju bra kan man tycka…men jag blir ändå lite less.
Det känns som att den där himla brandhistorien aldrig tar slut. Back to Karolinska.. och detta eviga eftertjafsande. Tejpa, badda, skydda, täcka osv. Bah! Skit va’re värt som mormor Nancy brukade säga.
Hon sa en massa djupa saker. Som den legendariska meningen ”En karl är alltid en karl”.
Hon födde åtta barn..kan ha nåt med det att göra.
Hur som helst. Jag är egentligen otroligt tacksam även fast jag inte sprudlar av glädje denna dag. Om man nu ska ha ärr så är ju ryggen ett ganska bra ställe. Jag menar, jag ser ju dom inte.
Och Seb tycker jag passar bättre i kort hår. Alltid något.
Och hurra för svensk sjukvård. Jag betalade 0 kronor för dagens operation. Det e billigt det…

Nu ska jag sätta på en kopp te, leta upp lite nice musik på Spotify och läsa nya Amelia.
Sådär ja.
Inte så dålig dag ändå.

Sen byta till vinterdäck och sist på dagens lista baka kanelbullar till mammas 60-års baluns!

Ni kanske har märkt att jag tycker det är lite små-roligt att lägga in bilder..
Grejen är att jag har precis lärt mig hur man gör och är lixom lite nybörjarglad.
Så här kommer en meningslös bild till.