Var på konsert igår i Globe… förlåt Ericsson Globe.
Det var finfint amerikabesök. Kirk Franklin himself.
Alltså, jag är ju ingen gospel-tok, men jag blev väldigt berörd av den konserten. Dels av att det var så otroligt proffsigt men också av stämningen. Konserten uppmuntrade mig både musikaliskt och andligt.

Förband var Ole Börud (www.myspace.com/oleborud) och min härlige vän Samuel Ljungbladh (www.samuelljungblahd.com).
Ole är en ny favvo! Inte direkt country men helt klart as-bra. Svängigt, souligt med små stänk av rock och en jättebra röst. BRA låtar!
Kolla in honom! Hörde att han innan var med i ett döds-metall band. Alltså ett riktigt WÖÖÖBRÖÖÖLHÖÖÖ-band med svart skinnkjol, långt svart hår och svarta långa naglar. En lite scary typ alltså (okej, det där med långa naglar var en liten Bea-utfyllnad förresten. Vet inte om han hade långa naglar. Men svarta lär dom ha varit i alla fall!).
Och med den vetskapen gör det honom ännu mer musikaliskt intressant på nåt vis. Nu hade han baseballkeps, skjorta och slips.
Ja, jag var impad i alla fall.

Samuel äntrade scenen med frälsningsarménkostym! Ha, ha.
Han var också jättebra! Som en glad studsboll bjöd han på en grym show. Med sin underbara röst och utstråling är det svårt att inte älska honom.
Han fick också den stora äran att komma upp på scen tillsammans med Kirk och sjunga en Kirk-favourit. Det gjorde han med bravur!

Här ett litet klipp med Kirk Franklin. En låt som jag tror de flesta känner till